Et tu, Brute?

Et tu, Brute? - Även du min Brutus? (J. Ceasar). Så har då även Östlund trillat ner i Blogg-träsket. Jag ska villigt erkänna att jag länge varit något av en blogg-antagonist trots att jag själv regelbundet följer ett flertal bloggar. Ibland har jag en tendens att bli väldigt anti till något som blir väldigt hype:at väldigt fort. Bloggande är ett bra exempel, helt plötsligt skulle ALLA ha en blogg och bloggens syfte var/är ofta av mindre vikt... Tack och lov självdör många av dessa bloggar ganska snart, vilket visserligen bara föder mitt förakt ännu mer (förakt kanske är ett starkt ord men ibland undrar man när man ser bloggar som dör innan inläggen ens spänner över flera sidor).

Nu har jag dock själv fallit till föga och sjunkit så lågt att jag skaffat en egen blogg, hur kommer då detta sig, frågar sig vän av ordning? Jo som många kanske vet har jag idrottat på ett eller annat sätt i hela mitt liv. Sedan vi fick barn har jag dock blivit allt mer försoffad och för knappt två månader sedan så bestämde jag mig för att komma igång med löpningen igen. Det gick över förväntan och även om tiderna var allt annat än bra så hängde jag faktiskt i och blev mer och mer taggad för varje dag. Snart började tankarna på lämpliga tävlingar födas och snart bestämde Karro och jag mig för att vi båda skulle springa Göteborgsvarvet nästa år. Jag kunde givetvis inte nöja mig med detta (jag har ju redan sprungit varvet en gång), utan tankarna på nya utmaningar frodades redan i min smått sjuka hjärna. Eftersom det har varit mer eller mindre en självklarhet för mig att någon gång genomföra ett maraton så kom jag ganska snart fram till att detta år kunde vara ganska lämpligt att viga för löpträning. Sedan detta beslut togs har mjölksyran stundtals stigit mig åt huvudet för jag har dessutom bestämt att springa Lidingöloppet i höst, Visby Halvmarathon på semestern och när det är riktigt illa så drömmer jag om en Ironman... Jag har dock inte blivit så tokig än att jag har anmält mig till något dylikt... För de som inte vet så är Ironman en Triathlontävling där man simmar 3,8km, cyklar 18 mil och sen avslutar lite lätt med en maraton.

Åter till anledningen att skapa en blogg. Efter midsommar drog jag på mig en förkylning med lite tillhörande ebola i halsen och fick således inte träna alls på flera dagar. Innan detta kändes det otäckt bra inför loppet i Visby och drömmarna om pers med uppåt tio minuter hade börjat formas. Igår var jag så ute och joggade för första gången på nästan en vecka och kände givetvis att det inte gick lika lätt som en vecka tidigare (jag hade dessutom lite slem kvar i snoken). Detta var jag mäkta irriterad över men eftersom jag är gammal och klok så påminde jag mig själv om det riktiga målet: Stockholm Marathon 2010. Där och då blev det helt plötsligt väldigt tydligt för mig att detta är det enda sanna målet för mig i år, allt annat är en del av vägen dit. Således har det väldigt liten betydelse hur tävlingarna i närtid går (även om jag givetvis alltid kommer göra mitt bästa på tävling, hornen växer ändå obönhörligen ut när man står på startlinjen...). Nu kommer då äntligen slutklämmen; för att tydliggöra detta, inte minst för mig själv, så tänkte jag att jag startar en blogg som syftar till att följa vägen fram till ett genomfört Stockholm Marathon 2010! Då blir målet väldigt tydligt för mig själv och mindre skador och sjukdomar på vägen kommer förhoppningsvis att irritera lite mindre. Om sedan dessutom andra väljer att kika in här emellanåt för att följa min träning så är det mest en bonus.

Sådär, då var blogg-oskulden tagen. Förvänta er inte samma längd på varje inlägg i fortsättningen... Dock ska jag verkligen försöka se till att inte denna blogg på kort tid sällar sig till de otaliga unga (ofta dåligt uppdaterade) bloggarna på bloggkyrkogården...

För de som är mer intresserade av detaljer i min träning hänvisar jag till min träningsdagbok på jogg.se:

http://jogg.se/?sida=tdbok&todo=showall&id=59646

Over and out.